Kris hos bekantas bekanta

Vi hade en middag i helgen där vi bjudit in två familjer som vi träffar lite för sällan. Ni vet, man vill träffas och man lovar dyrt och heligt att det ska bli tätare mellan givarna. Men sedan sitter man där ett år senare och inser att det tagit 365 dagar sedan man senast sågs. Livet har kommit emellan helt enkelt. Man får vara tacksam för de tillfällen då vi faktiskt har tid att ses.

Som vanligt så blev det en lång sittning. Middagen följdes av spel i form av Bezzerwizzer och då krutröken lagt sig, de dåliga förlorarna (mitt lag vann - lätt) samlat sig och gråtit färdigt så samlades vi alla sex i soffan för lite häng och skitsnack. Barnen sov för längesedan och vi kunde i lugn och ro gå igenom vad som hänt under året.

Ett av paren hade en intressant historia som rörde ett par bekanta ute i periferin; ett par som de träffat ytligt och som de inte kände mer än på ett - Hej, hur är läget-stadie. Detta par har en son som tydligen hamnat lite snett och som en följd av missbruk hamnat i ett fosterhem. Pojken - han är bara 13 år - har blivit tvångsomhändertagen.

En LVU-advokat gav goda prognoser

Mina bekanta hävdade att det inte fanns fog för detta beslut - föräldrarna var bra människor som gjort allt de kunnat och de hoppades kunna få tillbaka sin son (naturligtvis). De hade anlitat en skicklig LVU-advokat som skulle sköta deras försvar. Denne LVU-advokat hade sagt att det fanns goda möjligheter att få denna åtgärd hävd - helt enkelt för att familjen var en trygg plats och att det inte fanns några tecken på vare sig våld, psykisk sjukdom eller missbruk.

Men, jag undrar om denne LVU-advokat verkligen har rätt att ge sådana förhoppningar? Ett tvångsomhändertagande kan väl inte ske utan väldigt starka skäl, eller?

Vi hamnade i en viss diskussion kring detta och mina bekanta stod på sig - denne LVU-advokat hade rätt: familjen var trygg och stabil. Jag försökte förklara att jag inte tog ställning utan bara försökte vidga vyerna lite. Pojken kanske behöver en annan plats - för en tid! - att växa upp i enbart för att komma bort från sina kompisar. Föräldrarna kanske har svårt att sätta regler och så vidare - det kanske är själva miljön utanför hemmet som är det stora problemet? Vad vet jag.

Det jag ändå gillar är att vi alltid kan ha sakliga diskussioner som inte urartar. Tre par som kan tycka olika - men som ändå kan respektera varandras åsikter och agera vuxet. Bara för att jag tror att en LVU-advokat kan ha fel så innebär det inte att jag och mina åsikter behöver skjutas i sank.

På det stora hela och trots den tunga diskussionen som avslutning: det var en väldigt trevlig kväll. Hoppas den kommer igen inom kort, men det lär väl - som vanligt - dröja ett år innan vi ses igen. Undra vad som har hänt då: vem hade rätt - jag eller den LVU-advokat vi diskuterade om?

Läs mer om LVU här.

11 Feb 2018