måndag, januari 05, 2015

Nya susannedalsatt.com

Då var var tiden på den här sidan över och ni hittar numera alla mina äventyr på susannedalsatt.com

onsdag, december 31, 2014

Fullt fokus framåt!

Årets sista dag! Det är underbart med alla härliga energier som flödar i sociala medier. Man sätter mål, antar utmaningar, kavlar upp ärmarna, lyfter blicken, fokuserar framåt. Man kan tycka vad man vill om att det ska krävas ett årskifte för att man ska stanna upp, stämma av och definiera målbilden. Men ALLT som kan skapa den där extra glöden i människors ögon är helt klart av högsta värde. För mig har 2014 inneburit båda höga toppar och djupa dalar. Skratt, glädje, värme, kärlek, gemenskap, utmaningar och underbara upplevelser. Men också oro, tårar, tankar, hopp och förtvivlan. Att leva i nuet, fånga dagen och känna tacksamhet är saker som verkligen har fått en ny innebörd för mig under året som gått.

Men hur tungt 2014 än har varit periodvis så känner jag en extra kraft komma bubblande i kroppen nu när nästa år ligger där som ett oskrivet blad framför mig. Jag blickar sällan bakåt och är kanske inte så bra på att summera det som varit. Självklart finns det en hel del insikter och erfarenheter jag plockar med mig genom hela livet, men att sträva framåt mot positiva förändringar och förbättringar har alltid varit det som inspirerar mig mest.


Så jag ser med stor tillförsikt fram emot vad nästa år kommer att erbjuda. Jag har höga förväntningar, stora förhoppningar och som alltid så finns det uppsatta mål i olika former.
Ett utav mina mål under året som gått har varit att skaffa mig en egen plattform för allt det jag sysslar med idag och nu är den äntligen klar. Detta inlägget blir det sista från den här sidan och nästa gång vi hörs blir på susannedalsätt.com
Så kära ni, tack för det här året! Tack för er värme, omtanke, engagemang och positiva energi.
Nu blickar jag framåt och växlar upp bloggen under nästa år. Hoppas ni hänger med!

Och glöm inte av, whether you think you can or think you can't you're right!!!


söndag, november 30, 2014

The show must go on

Jag har suttit här ett tag nu. Tittat på en tom datorskärm och försökt hitta ett bra sätt att formulera mig på för att sammanfatta tiden sen vi hördes sist. För vad många av er redan vet är att någon som står mig oerhört nära går igenom något väldigt svårt just nu. Jag vet att ni undrar, funderar, frågar och er omtanke är ovärderlig. Men den historien är inte min att berätta. Så jag väljer att lämna det där.
För hur svårt det än är även för oss som står bredvid så måste vardagen i någon form rulla vidare. Den bara gör det. Klockan ringer på morgonen, jympapåsar som ska packas, barn som ska till skolan, färjor som ska bokas, föreläsaruppdrag som ska genomföras. Det som kalls livet finns ju där för oss alla hela tiden. Varje dag, varje vecka, varje månad, varje år. Tempot har varit högt för mig den senaste tiden. Lite högre än vanligt. Det där med balans har varit något som jag fått jobba stenhårt med. Jag vill så mycket hela tiden. I allt. 

Men även om det kanske blir lite för mycket ibland är jag glad över det ständiga drivet som finns där. Att jag vill uppleva, jag vill utmanas, jag vill känna, jag vill göra, jag vill beröra. Jag vill så gärna fylla livet med ett unikt innehåll. Jag säger inte att jag alltid lyckas och självklart går saker och ting upp och ner även i mitt liv. Men en passiv åskådare kommer jag aldrig att bli. Den enda som kan bli expert på mitt eget liv är ju jag.

Så vi får väl se vad 2015 bjuder på? Mitt beslut att inte köra någon Ironman kvarstår. Kanske blir det en halv och kanske tom på hemmaplan. Men fram tills vi hörs nästa gång mina vänner...

WHAT EVER YOU DECIDE MAKE SURE I MAKES YOU HAPPY!

tisdag, september 02, 2014

Back in the game

Precis som vanligt när Ironmanyran lagt sig så går luften ur mig lite grann. De tuffa träningsprogrammen är avklarade, fokuset falnar och gnistan finns där inte på samma sätt. Och helt ärligt så är det ganska skönt. För mig är det nästan en nödvändighet att ha de här perioderna för att också kunna gå för fullt när det väl gäller. I år är det dock något som inte riktigt är sig likt. Den motivationsdipp jag minns att jag hade förra året har inte alls infunnit sig i år. Snarare tvärtom. Jag känner mig ivrig att komma igång igen och ha målbilden för höstens träning klar.

Men det finns en skillnad. En ganska stor skillnad. Det blir ingen mer Ironman för mig på ett tag. Hur långt ett tag är vet jag inte. Självklart inte för alltid. Men som ni vet var våren tuff för mig och min familj och med allt vad som händer runt omkring just nu så passar det inte alls in med någon Ironmanträning. Eller som jag själv brukar säga, allt går om man verkligen vill. Men jag vill inte. Jag behöver tiden till något som just nu är betydligt värdefullare.
Så jag lägger om hela mitt fokus för att de närmsta månaderna ha siktet inställt på andra mål. För det finns såklart ett mål för den här hösten. Det finns ett mål för 2015 också och faktiskt ett stort mål även för 2016. På ett sätt kan man säga att jag jobbar jag mot alla tre redan nu. De prioriteringar jag valt att göra under den här hösten kommer definitivt vara värdefulla för framtiden.

Största förändringen är att styrka och rörlighet kommer bli två viktiga inslag i min träning. Mer fokus på det och mindre mängd och längd som min träning annars mestadels brukar bestå av. Lyfta tungt och träna kort och hårt skulle man kunna säga. I måndags körde jag mitt första pass med min urstarka vän Marie som mer eller mindre manglade min omuskelösa kropp. Precis som jag ville ha det!

Självklart ska jag simma också. Och cykla. Och springa. Men med ett något annorlunda upplägg än innan.

Hur blir det med bloggen då? Den har ju gått på sparlåga ett tag och många frågar om jag ska sluta blogga. Men det ska jag inte. Raka motsatsen faktiskt. Bloggen kommer inom kort få sig en rejäl ansiktslyftning och ska förändras och förbättras på många sätt.

Så häng i mina vänner. Det är mycket på gång precis som vanligt. Full fart framåt!

söndag, augusti 17, 2014

Ironman Kalmar 2014-Tredje gången gillt

Alla fina bilder lånade från grymma Tri-Erik!

Dagen efter! Galet hur mycket känslor som kan fara omkring i en och samma kropp. Har suttit framför datorn en lång stund nu och funderat över hur jag ska sätta ord på mina tankar och återberätta årets Ironman på ett bra sätt. För vet ni, egentligen har jag inte lust att grotta ner mig i de små detaljerna som gjorde att min tid blev fyrtiofyra minuter sämre än vad jag tänkt. För i det stora hela. Vad tusan är fyrtiofyra minuter att hänga upp sig över när det finns en miljon andra saker att vara glad, tacksam och stolt över.


Resan mot årets Ironman har varit unik i sitt slag innehållande en del svåra beslut, tid av tvivel och perioder av bortblåst fokus Ni som har hängt med ett tag vet att min familj går igenom något oerhört tufft just nu. Att det funnits tankar på att inte ens komma till start. Så nu såhär i efterhand kan jag bara titta tillbaka på resan mot, upplevelsen under och känslan efter årets prestation med ett hjärta som vill sprängas av tacksamhet. Så jag lovar er. I morse lämnade jag Kalmar med bandagerade fötter och haltande ben men med ett stort leende på läpparna.


Här har ni dagen i sin helhet:

Starten: Som vanligt var det magiskt i starten. Eller kanske inte riktigt lika magiskt som första året jag körde då de spelade Just idag är jag stark med Kenta medan över 2000 triathleter blickade ut över Kalmarsund. I år hörde jag inte någon sång av Kenta. Men arrangörerna hade kanske hoppat över det nu när starten var upplagd på ett helt annat sätt.
Ett sätt som i alla fall passade mig utmärkt. I stället för "alla på en gång" slussades vi ner i vattnet i olika tidsgrupper och vår egen tidtagning gick i gång när vi passerade rampen ner i vattnet.


Simningen: Och hur gick själva simningen då? Tja, vare sig bättre eller sämre än väntat kan man säga. Lyckades putsa min tid med någon minut igen men hur det gick till fattar jag knappt. Blev nästan full i skratt av tanken på hur det såg ut när jag febrilt vevade med armar och ben, kippade efter luft och försökte ta ut någon form av riktning genom mina immiga glasögon. Men det kändes i det stora hela helt ok även om det var en stor lättnad när jag efter 1 h och 28 minuter äntligen fick kravla mig upp ur det geggiga vattnet.


T 1: Gjorde en riktigt dålig växling. Eller långsam i alla fall. Det gäller att komma ihåg att minuterna tickar iväg och ska man få till snabba växlingar så måste man kapa alla onödiga moment. Mitt mest onödiga moment uppstod när jag kom fram till min cykel och upptäckte att min cykeldator som suttit på cykeln var borta. Blev helt paff och fann mig inte riktigt i situationen. I efterhand fick jag veta att min min cykel rivits ner och jag gissar det var då den flög av. Men där då fanns det inga andra alternativ än att rulla i väg ut på cykeln utan någon som helst koll på vare sig tid eller tempo.


Känslan under själva cyklingen var inget vidare. Men det är den aldrig när jag cyklar. Tyckte jag slet som tusan i den stökiga vinden utan att hitta rytmen eller känslan som alla vana cyklister pratar om. Min starka sida är min uthållighet. Jag tar aldrig slut om jag inte kör för hårt. Så jag gnetade mig igenom de där arton milen i mitt mellanmjölksland som jag så ofta hamnar i med hopp om att det skulle finnas mycket kraft kvar i benen till löpningen.

T 2: Mycket snabbare växling den här gången och äntligen skulle jag få springa.
Gjorde en kort reflektion över att mina strumpor kändes lite blöta efter regnskuren på cykeln men kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det skulle ställa till det för mig senare.

Min grymma klubbkompis Johan! Bild: Erik

Löpningen: Rullade igång kroppen och benen svarade bra. Kändes underbart skönt att äntligen få vara ute på löpningen och visste mycket väl att nu gällde det att hålla ihop det hela på bästa sätt. En bit in på löpningen kommer nästa regnskur. Det var nästan skönt med det svalkande regnet men sen började problemen. Jag har ingen aning om det var regnet och de blöta strumporna som ställde till det eller om det var något helt annat. Men när den brännande känslan under min trampdynor gick över till att kännas  som jag sprang på öppna sår bestämde jag mig för att stanna till i det sjukvårdstält jag passerade.


Och jo, blodiga blåsor hade blivit till öppna sår som garanterat inte hade varit så smart att fortsätta springa på. Men de superproffsiga sjukvårdarna jobbade stenhårt med att plåstra om båda fötterna och jag var snart ute på banan igen. Men nej, sen fick jag bara inte till det. Vänster foten var det största problemet. Försökte hitta någon annan form av fungerande löpstil men redan där hade jag tappat det. Hade jag varit proffs hade jag förmodligen älgat igenom maran med blodiga fötter och tagit smällen efteråt. Jag valde ett annat sätt och med det flög mitt tidsmål iväg långt upp i ingenstans.

Så det var var mer eller mindre bara att gilla läget och linka vidare. Gå lite springa lite. En fot framför den andra med siktet instället mot mål. Man kan tycka att min besvikelse borde varit enorm. Jag ville ju så gärna. Men där och då kunde jag trots allt inte annat än att ändå känna tacksamhet och glädje över så mycket annat som betyder så mycket mer än ett missat tidsmål. Så saker och ting blev alltså inte riktigt som jag tänkt mig den här gången. Men för att citera världen gulligaste Sofie Lantto så kan man säga såhär.

En dag som avlutas med "YOU ARE AN IRONMAN" kan inte vara något annat än en riktigt bra dag!!!


Bild: Världens bästa TG som coachade mig utmed bana hela dagen



tisdag, augusti 12, 2014

Ready to race

Då var det dags. Dags att på riktigt börja ställa in skallen på vad som ska uträttas på lördag. 3,8 km simning, 18 mil på cykel och ett avslutande marathon. I morgon tar jag den lilla vita bilen och rullar mot Kalmar. Hur känns det? Jag har fått frågan några gånger de senaste dagarna och inser varenda gång att jag inte får fram något vettigt svar. För ena stunden känns det kanon. Jag går omkring med en bra känsla i kroppen. Känner mig taggad, fokuserad och förberedd. För att i nästa stund ramla ner i någon form av mentalt mörker där jag ifrågasätter vad jag ens ska göra där.
Men jag hoppas och tror att jag är i bättre form än vad min hjärna vill förstå. Att det är mest på det mentala planet det sviktar. Precis som vanligt. Men vi får se. Jag ska göra ALLT vad jag kan för att samla ihop mig själv och alla min hjärnspöken innan startskottet går på lördag morgon klockan 07.00. Mitt startnummer är 332 och vill ni hänga med på resan så är Irontrac en utmärkt app.
Tack alla ni som stöttat, trott, hejat, peppat och puschat mig under den känslomässiga bergochdalbana som jag färdats i under den här våren. Och kanske det allra största tacket till min fantastiska lillasyster som på något sätt alltid lyckas få mig att tro att jag är oövervinnelig. Omöjligt att förklara hur mycket det betytt och hur det har hjälpt mig under mina mindre målinriktade perioder. Nu är resten upp till mig!





tisdag, augusti 05, 2014

En annorlunda sommar

I skrivande stund vräker regnet ner utanför fönstret och hela ön andas att säsongen börjar lida mot sitt slut. Är övertygad om att de allra flesta summerar den här sommaren som helt fantastiskt. Den ena varma sommardagen har avlöst den andra och de allra flesta har i princip bott på stranden. För egen del vet jag inte riktigt hur jag ska summera den här sommaren. När jag tänker på det så känns den som en enda stor känslomässig bergochdalbana.
Jag har haft dagar som varit fyllda av så mycket glädje, värme, kärlek, lycka och energi att hela jag nästan kokat över. I lördags var en sådan dag. Först vårt makalöst lyckade event. En dag i träningens tecken tillsammans med likasinnade följt av middag med mina fina ö-vänner och partyt på Eklunden hela natten lång. Men det har också funnits dagar då jag suttit som förlamad i mitt knäpptysta kök mitt i natten och funderat över varför livet är så orättvist. Kämpat med tårarna vid de mest olämpliga tillfällen när tankarna på den kampen som någon som står mig väldigt nära går igenom just nu.
Det har också varit dagar av den där innerliga kärleken, värmen och tacksamheten. Som den här dagen. När pappa, syrran och jag satt på pappas veranda och tittade på sex barn som stojade som aldrig förr på pappas gräsmatta vid stugan mitt ut i ingenstans. Ni vet barn som skrattar så de kiknar. Finns inget skratt som smittar så mycket som det. Så jo, det har varit en bra sommar. En tuff sommar men ändå på något sätt en bra sommar.
Men innan jag ställer in siktet på hösten så har jag en uppgift kvar att utföra. Ironman i Kalmar närmar sig med stormsteg. Jag har suttit här en stund nu och tänkt på hur det kommer att kännas att komma ner dit igen. Träffa alla mina tri-vänner, supa in den underbara atomsfären och den påtagliga spänningen som ligger i luften. Varje år när jag har suttit i bilen på vägen ner har jag tänkt att jag kunde tusan inte gjort bättre. Att jag alltid har gjort allt för att förbereda mig så bra som möjligt.  Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag ska tänka samma tankar i år. Ni som känner mig väl vet hur gärna jag vill lyckas. Men ni som känner mig ännu bättre vet den enorma osäkerheten som jag alltid tampas med. Så med några skälvande dagar kvar så handlar det inte så mycket om att slipa på den fysiska formen utan att förbereda sig mental. Jag kämpar stenhårt med att tänka de rätta tankarna nu. Så får vi se hur långt det räcker.