Min träning

Idag när jag var ute och cyklade så funderade jag lite över min träning. Förra året vid den här tiden hade jag ju Pasi som coach och precis som alltid när jag har ett program att följa så gör jag det till punkt och pricka. Men det här året har jag kört utan coach och även om jag tränar minst lika mycket så har jag inte riktigt samma koll som när jag har en coach som håller i trådarna. Den här säsongen har jag ju dessutom fokus på lite olika tävlingar jämfört med förra då allt handlade om Ironman. Så nu har jag bestämt mig för att styra upp saker och ting lite bättre. Jag brukar ju planera vecka för vecka annars för att få ihop allt på bästa sätt men nu har jag bestämt mig för att bygga mitt program för i alla fall en fyraveckors period. Jag har inte riktigt tänkt igenom mitt upplägg än men något åt det här håller blir det nog.

Måndag: Swimrun inför Ö-loppet. Alltså simma och springa med ett upplägg som liknar Ö-loppet.

Tisdag: Simma, cykla eller springa beroende på dagsform och hur jag får ihop livet. Ev. vila

Onsdag: Minitriathlon i Axamo. Det här blir som ett intervallpass då det är omöjligt att inte köra stenhårt från start till mål.

Torsdag: Löpning 12-18 km

Fredag: Brickpass

Lördag: Vila

Söndag: Cykla långt! Helst 2-4 h och gärna med inslag av tänkt tävlingsfart.

Varje vecka brukar jag också försöka lägga in någon form av funktionell styrketräning och då oftast i samband med något annat pass. Men som sagt, jag har inte riktigt tänkt igenom allt än men det här är i alla fall på ett ungefär hur jag skulle önska att det såg ut.

Swimrun

Idag var det äntligen dags för ö-loppsträning med Marucs och den här gången lite mer "på riktigt". Min välstrukturerade vän hade såklart ett genotmänkt upplägg för vårt pass som handlade om simning och löpning med en mix mellan korta och lite längre distanser. Så i full ö-loppsmundering kastade vi oss i vattnet medan folket på stranden funderade över varför vi simmade med skor. Ännu mer fundersamma blev nog de vi mötte i löpspåret sen när vi forcerade fram på stigarna i våra våtdräkter. Det blev många aha-upplevelser idag vilket var syftet med passet. Hur det känns att springa i dyblöta skor är tex omöjligt att veta innan man har testat. Men det var verkligen roligt att träna på det sättet vi gjorde idag. Jobbigt men superkul. Så med start idag har jag fått ett nytt träningspass i mitt program. Från och med nu är det Swimrun som gäller på måndagkvällarna.

Fin tur på Färingsö

Det var mörka moln på himlen i morse när jag vaknade och ett tag fasade jag för att Hanna och jag skulle få en regnig cykelrunda nu när vi äntligen fått tillfälle att cykla tillsammans. Men när det var dags att lämna mammas lägenhet hade de mörka molnen bytts ut mot blå himmel och strålande sol.

Blåste friskt gjorde det men det kunde vi stå ut med så länge solen sken och benen var pigga. Men efter halva vägen tyckte vi det var på sin plats med en kopp kaffe och Hanna tog med mig Äppelfabriken. Ett jättefint litet café ute på Färingsö med en mysig trägård där vi satt en bra stund och nöjt i det fina vädret.

Men sen blev det dags för mig att börja tänka på refrängen och med vinden i ryggen avverkade vi de sista tre milen hem igen. Med närmare åtta mil i benen var vi tillbaka där vi började och jag kramade jag Hanna hejdå nöjd och glad efter en fin tur på Färingsö. 

Ursvik Extreme med TNT

Jag ångrade mig inte. Snarare tvärtom kände jag mig jättepeppad när jag vaknade i morse och gjorde mig klar för att springa bort till Ursvik. Insåg dock att någon "trail-tjej" såg jag inte direkt ut som när jag joggade iväg i min vita löpkjol och rosa skor. Men någonstans måste man ju börja och bara det här att jag faktiskt tagit mig i kragen och vågat sluta upp med trail-folket var för mig nästan en bedrift i sig.

Sen bar det i väg ut i skogen och hur härligt det än var i det fina vädret i dags så blev jag ganska snabbt varse om vilken extremt oerfaren terränglöpare jag är. Ni vet bara en sådan sak som när man rent instinktivt gör allt man kan för att undvika lervälling och med största försiktighet trippar nerför när stigen är snårig och full av rötter. Så jobbar såklart inte en trail-löpare. Då har man rätt skor på fötterna som gör att man mer forcerar fram genom lervällingen och dundrar nerför de allra brantaste backarna med snabba, lätta fötter. Ja ni fattar, jag kunde ganska snabbt konstatera att jag har en hel del att lära inom terränglöpning.

Men jag hade i alla fall en riktigt fin dag med de sköna människorna i TNT. Trail-löpare eller ej jag blev oerhört väl omhändertagen och helt klart inspirerad till att vara med igen. Så vi får väl se om min vän Duracellen får som hon vill och lyckas göra myslidirektören lite mer mottaglig för trail. Inte helt omöjligt men just nu ser jag fram emot några timmar på tempohojen i morgon.

Stockholmshelg

Vila från träningen och tidiga färjan till fastlandet för att sen åka många mil i bil. Sista Stockholmsföreläsningen på PNC för den här terminen. Överlägset ett utav mina favorituppdrag och efter dagens föreläsning kände jag mig precis som vanligt glad, uppåt och energifylld. Så istället för att åka raka vägen hem till mammas sköna soffa avslutades denna fina fredag med en trevlig AW på Hotel Clarion Sign. För några av oss skulle jag gissa att AW:n fortfarande är i full gång. Men inte för mig. Hållhaken för kvällen var mammas port som stängs kl.21.00. Efter det kommer man bara in med nyckel och den nyckeln hade inte jag idag. Så jag fick snällt hoppa in i en taxi i god tid för att inte riskera att bli utelåst. Så nu är jag på plats i mammas mysiga lägenhet och hoppas på en god natts sömn för att vara pigg och utvilad i morgon när jag hör och häpna ska ge mig i kast med lite trail-löpning med TNT. Och det utan att min skogstokiga vän ens är här. Det är knappt att jag vågar tro på det själv än. Jag äger ju inte ens ett par trail-skor. Så vi får se. Jag kanske ångrar mig och bränner några asfaltsmil i stället. Jag får nog sova på saken!

Cykelglädje

Här ser ni Anna, mig och Kicki strax före Halvvättern förra helgen. Ett lopp som inte alls låg med i min träningskalender men som jag är Kicki evigt tacksam över att hon frågade mig om jag ville hänga med på. Halvättern är överlägset en utav de roligaste tävlingar jag någonsin gjort. Tänk er ett glatt gäng med en härligt avslappnad inställning som för ovanlighetens skulle bestämt sig för att köra ett lopp på ren och skär träningsglädje. Jag säger inte att det alltid är det optimala. Jag älskar ju själv att anta utmaningar och jaga pers. Men efter min marathonkrasch så satt den här tävlingen som en smäck. Att få cykla i ett grymt sammansvetsat team fyllt av kämparglöd, pepp och positiva hejarrop var precis vad jag behövde. 

Men någon Vätternrunda blir det inte för mig i år. Ni vet ju hur mycket jag tvekade redan innan händelsen på maran och efter det så var beslutet ganska enkelt. Utmaningen i sig var ju eventuellt över min kapacitet och när inte ens magkänslan fanns där insåg jag att det var bättre för mig att avstå. Ett beslut jag inte ångrat en sekund. Vättern finns kvar nästa år också. Så det som händer här näst är Sommartåget. Efter det väntar Ö-loppet följt av Ironman och sen ett eget äventyr i slutet av Augusti. Sen blir det såklart ett marathon till. Det där perset ska jag ta under den här säsongen inget snack om den saken. Så som sagt. Ordningen är återställd och träning rullar på precis som den ska!

Triathlonpremiär

När IKHP:s onsdagstriathlon drar igång så vet man att sommaren är här. Jag kan nästa inte fatta att det är ett år sedan jag stod där på stranden i Axamo skräsckslagen inför att simma 750 meter, cykla 1,5 mil och springa 3,2 km. Mycket har hänt sen dess och även om jag kan simma betydligt mycket längre nu så är jag nästan lika nervös. Det verkar inte spela någon roll om det är en stor Ironmantävling eller en liten träningstävling i Axamo. Jag får grymt mycket fjärilar i magen av båda. Men samtidigt så ska det såklart bli riktigt roligt. Och nyttigt också för den delen. Det är omöjligt att inte ryckas med och ge allt från start till mål och rutin på växlingar får man på köpet. Så nu ska jag snart bege mig mot Axamo för att avverka året första triathlon. Och därmed är triathlonsäsongen för min del i gång på riktigt.

Bild: IKHP