Slog ut en tand under skogsträningen

Jag älskar att pressa mig själv till den yttersta gränsen. jag fullkomligt älskar att tävla och då jag tränar så finns det alltid en målbild i huvudet. Denna målbild innebär inte nödvändigtvis att jag ska stå högst upp på prispallen i en kommande tävling - nej, det jag jobbar efter är kortare mål. jag brukar se framför mig att jag får slänga mig ned på backen efter ett pass och verkligen - verkligen! - kippa efter andan. Jag ska känna svetten lacka, jag ska känna att lungorna värker och jag ska ha blodsmak i munnen då jag är klar med min träning. Har jag det - ja, då kommer också belöningen. Redan efter ett par minuter så har jag återhämtat mig och kan tillgodose kroppen och mig själv allt det positiva denna träning fört med sig: jag blir piggare, gladare och får en mycket högre koncentrationsförmåga. Träningens målbild för mig är alltså - paradoxalt nog - att bli färdig och att vara så trött som möjligt.

Den här jakten på mina egna målbilder gör att det ibland går lite för fort. Jag pressar mig lite för hårt och jag har svårt att se farorna som kan dyka upp längs vägen. Skador blir - tyvärr - en del av vardagen. Att jag exempelvis stukar fötter, får känningar i vader, sträcker mig och annat är något som jag räknar med. Även om jag alltid förbereder mig och värmer upp så kommer jag att göra mig illa; det är den krassa verkligheten - särskilt i takt med att åren går. det handlar om påfrestningar på kroppen där muskler, leder och annat tar stryk.

Även om jag varierar min träning så kan det hända olyckor och även om jag är en stark kvinna så finns det gränser av vad jag klarar av. Här gäller det alltså att hitta en balans mellan hård träning och mellan hur mycket min kropp faktiskt klarar av. Om detta kan jag säga följande: ja har blivit så mycket bättre. Det var längesedan jag gjorde mig illa. Visst; jag drabbas då och då av värkande muskler och jag kan känna att en sträckning är i nära antågande. Skillnaden mellan då och nu är att jag lyssnar på kroppen och att jag vilar - eller tränar på ett annorlunda sätt - idag då varningssignalerna kommer.

Min allvarligaste skada? Ja, den inträffade faktiskt under en löptur i skogen. Pinsamt nog så var det inte så att jag gjorde mig illa rent muskulärt och - tack och lov - så drabbades jag inte av exempelvis ett benbrott. Det som skedde var att jag sprang fort nedför en backe, försökte springa ännu fortare och snubblade över en stubbe. Något jag inte var beredd på utan där jag föll handlöst rakt ned och slog munnen ut att ta emot mig med armarna. Resultatet? En utslagen framtand. Det kunde naturligtvis ha slutat ännu värre - en pinne i ögat, en hel tandrad utslagen eller en bruten näsa.

Det gjorde ont - såklart; men det värsta var nog ändå att förklara för tandläkaren vad som hänt. Lite pinsamt var det att säga att tanden slagits ut enbart för att jag försökte springa lite fortare än vad jag klarat av. Tandläkaren är jag för övrigt evigt tacksam över att jag hittade. Vilket jobb! Du kan omöjligt se att jag har en porslinstand i munnen nu. Den ser exakt likadan ut som tvillingen - den äkta varan - bredvid; samma nyans, samma form och samma storlek. Ett kanonjobb! Dessutom så gjorde inte behandlingen så ont heller. Jag rekommenderar ett besök hos denna tandläkare: http://www.tandläkaresundbyberg.com.

Det viktiga är att man inte låter tankar på skador och smärta hindra en i sin träning. Skulle man bli rädd så är det ingen vits att fortsätta; då kan man lika gärna byta träningsform till något enklare.

13 okt 2017